tisdag 1 september 2015

Fifty shades darker och ganska många nyanser av irritation

Det var ganska länge sen jag läste Fifty shades of grey, och jag hade nog inte tänkt läsa fortsättningen. Men så kom jag på mig själv med att undra hur det skulle gå ändå, och lånade hem Fifty shades darker. Jag var egentligen inte nyfiken på hur det skulle gå för Ana och Christian, det känns ganska uppenbart. Jag undrade mer hur författaren skulle lyckas dra ut på det hela i tre volymer. Det känns inte som att det går att ta sexscenerna så mycket längre, det är ju ändå skrivet för en amerikansk mainstream-publik, och huvudpersonerna har dessutom själva begränsat vad som är möjligt (Christian har ju t ex redan i del ett slagit fast att Ana absolut inte får ligga med någon annan än honom, så andra män är ju tydligen uteslutet). 
Det visade sig att knepet var att slänga in en halvhjärtad spänningsintrig med en förföljare. Det var ju ändå ganska kreativt. Sexbiten löser man smidigt genom att hitta på att bdsm-christian plötsligt vill vara "vanilla", och då går det ju att hala tillbaka förväntningarna till basicnivå igen. Det var ju ganska... tråkigt.
Det är inte särskilt bra litteratur det här, men jag tycker ändå att det är ganska underhållande. Jag gillar mest dialogerna mellan Christian och Ana, hur de tjafsar och skämtar med varandra. Är inte så intresserad av hans "lekrum" eller thrillerinslagen. Den inre gudinnan får något mindre utrymme än i del ett (tror jag, eller så vänjer man sig vid henne). Christian är, som i del ett, helt sjukt irriterande. Han vägrar fatta att det inte är ok att han kontrollerar varje liten del av sin flickväns liv. Vad hon än försöker med för argument vinner han, och får bestämma. På den nivån att han köper upp hennes jobb för att få vara chef över hennes chef. Hon kan inte säga nej till något, för han vägrar lyssna. Sjukt osexigt.
Del tre? Jo, jag kommer att läsa den. Och jag kommer förmodligen tycka exakt samma saker om den som om den här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar