tisdag 26 november 2013

The Shining - bok vs. film

Vad ska man göra på Halloween om man inte har nån fest på gång? Jo, man ska se skräckfilm såklart. Vi gjorde ett tappert försök hemma och skaffade ett antal filmer - men ingen av dem gick att se. En fungerade inte alls. En visade sig handla om "onda forskare" (Cabin in the woods) och den stängde jag av i rent raseri (FORSKARE? Det var spöken jag ville ha!). En var dubbad till tjeckiska. En var så pinsamt dålig (One missed call) att vi stod ut i tio minuter. Sen slutade det med ett klassiskt och kanske lite tråkigt val: The Shining från 1980.
Till att börja med kan jag konstatera att visst kan man se om skräckfilm, men man ska kanske inte vänta sig att bli RÄDD när man vet vad som kommer att hända. Dock är filmen ändå otäck, och det gör inte ens något att specialeffekterna är från sent 70-tal för det är inte alls de som är läskiga, det hänger mycket mer på stämningar och skådespelarinsatser.
Jag blev otroligt sugen på att läsa om boken (Varsel på svenska), för jag kunde inte minnas om och isåfall hur den skilde sig från filmen. Boken stod redan i min hylla (en extremt ful 80-talsutgåva, en sån som det står "Läs den om du törs!!" på i dramatiskt rött) så det var bara att börja.
Storyn är i densamma: Jack och Wendy, och deras femåringa son Danny tillbringar vintern med att vakta det det ensligt belägna hotellet Overlook. De är helt isolerade, och när hotellets mörka sida vaknar hamnar de i en väldigt utsatt situation. Skillnaden mellan bok och film tycker jag främst är att i filmen är Wendy en väldigt platt karaktär, hon är dumglad över att få vara insnöad i ett övergivet hotell på en bergstopp, hon ser ingen som helst fara innan dess att den hugger sönder hennes badrumsdörr med en yxa och hon är så svag att hon knappt orkar bära en kniv (för att inte tala om hennes slappa grepp om ett baseballträ). I boken framställs hon som betydligt starkare, hon (och Jack) har en historia som förklarar en del av deras beteenden, och hon är handlingskraftig i en krissituation. Även Jack har ett djup i boken som helt saknas i filmen där han i stort sett bara är galen. Det jag tyckte bäst om med boken var skildringen av Jacks kamp mot sitt beroende och hur han långsamt förändras och tappar kontrollen. För övrigt finns de berömda spökflickorna ("Come play with us!") inte ens med i boken (men jag gillar dem), och inte heller den konstiga scenen där Danny freakar och skriker "redrum! redrum!" i en evighet med världens mest irriterande röst. En förändring är jag iallafall väldigt glad för: att filmversionen skippade de formklippta häckdjuren som väcks till liv. De fungerade faktiskt inte ens särskilt bra i litterär form.
Det är väl ganska uppenbart att jag inte tycker att filmen lever upp till boken (och det tycker tydligen inte Stephen King heller). Det har gjorts en tv-serie som sägs följa boken bättre, och det får bli nästa King-projekt att ta itu med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar